Att fiskar kan känna smärta har förändrat lagstiftning och hantering
Lynne Sneddon var den första forskaren i världen som kunde visa att fiskar kan känna smärta. Det var 2002. I dag undervisar och forskar hon på Göteborgs universitet. Hon fortsätter att forska om fiskars, bläckfiskars och skaldjurs förmåga att uppleva smärta.
Forskningsresultat ändrade synen på fiskar
Före Lynne Sneddon var det i stort sett inte någon som brydde sig om hur fiskar hade det, varken i forskningen eller i fiskodlingar. Fiskars förmåga att känna var helt enkelt en icke-fråga.
Men på the Roslin Institute i Edinburgh i Skottland fanns det tankar om att detta kunde vara ett forskningsområde. När den unga biologen Lynne Sneddon kom dit i slutet av 90-talet fick hon och ytterligare ett par forskare i uppgift att studera fiskars välbefinnande närmare.
Studien som publicerades 2002 fick ett stort genomslag. För första gången hade smärtreceptorer identifierats hos fiskar, receptorer som gör att fiskar kan känna smärta på samma sätt som däggdjur. Denna första studie, samt resultatet av den forskning som Lynne Sneddon senare kom att genomföra vid universitet i Liverpool, har bland annat lett till att Storbritannien i dag har en helt ny lagstiftning när det gäller fiskar i forskning, uppfödning och fångenskap.
– I dag måste smärtstillande användas om man misstänker att fiskar skulle kunna känna smärta, och det finns en uttalad målsättning att allt lidande ska undvikas, säger Lynne Sneddon.
Mycket forskning på fiskar
Efter att ha verkat i Liverpool i 18 år sökte hon sig till Sverige och Göteborg. Här hittar man henne numera på institutionen för biologi och miljövetenskap, där hon fortsatt forskar och undervisar. Fiskars förmåga att känna har under de två senaste decennierna utvecklats till ett helt forskningsfält.
– Zebrafiskar används i dag i större utsträckning som försöksdjur än råttor, så det är verkligen relevant att ta reda på mer om hur fiskar reagerar på olika stimuli, understryker Lynne Sneddon.
När smärtlindring används ökar inte bara djurens välbefinnande, det är dessutom så att forskningsresultaten blir tillförlitligare, menar Lynne Sneddon. För när försöksdjur inte får smärtstillande ökar riskerna för att forskarna mäter effekter av respons på smärta i stället för effekter av det de verkligen vill undersöka.
– När det gäller zebrafiskar har vi stor kunskap. Vi vet vilka läkemedel vi kan ge dem, när, hur och när de bör fyllas på. För det mesta får zebrafiskar smärtlindring via vattnet de simmar i, så det är aldrig någon fråga om att injicera någonting.
Injicering kan däremot komma ifråga när det gäller andra typer av fiskar.
– Lika mycket som vi vet om hur zebrafiskar reagerar, lika lite vet vi om flertalet andra arter. Ett projekt vi inlett nyligen handlar om hur bland annat lax och forell reagerar på smärtlindring. Vi arbetar också med hummer, krabba och bläckfisk. Kanske kommer projektet att utökas ännu mer. Det hoppas jag i alla fall på, säger Lynne Sneddon.
https://djurforsok.info/1841.html
Fiskar och smärtstillande
Bland annat genom att använda kameror med en specialutvecklad AI-mjukvara har Lynne Sneddon kunnat visa att fiskar som fått smärtstillande rör sig annorlunda än fiskar som är påverkade av smärta.
Tidigare forskning (i Liverpool) på zebrafiskar som inte fick smärtstillande visade att de sänkte sin aktivitetsgrad och fick ett avvaktande beteende i situationer som var smärtframkallande. Fiskarnas andning blev också snabbare.
Zebrafiskar som fick smärtstillande uppvisade inte några sådana beteendeförändringar utan betedde sig ”som vanligt”.