Utplacering av försöksdjur

Katarina Cvek är försöksdjurskoordinator på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala. På 1980-talet var hon djurvårdare på ett laboratorium i Stockholm. Där användes en kanin för framställning av antikroppar. Det var en snäll och gosig kanin som alla som jobbade på avdelningen tyckte väldigt mycket om.

– När försöken var klara frågade vi om hon fick utplaceras.

Det uppskattades inte av laboratoriets ledning.

– Jag blev uppkallad till högsta chefen som sa att detta hade ledningen inte väntat sig av mig och mina kollegor.

Varför hon möttes av en sådan negativ reaktion har Katarina Cvek egentligen inte något svar på, mer än att tidsandan var en annan och att ”det var så det var”.

– På den tiden var det kontroversiellt att placera ut försöksdjur. Vi som jobbade med djuren fick till exempel inte heller ge dem godis. Lagstiftningen sa ingenting om detta, så det var inte den som stod i vägen.

För kaninen slutade allting väl. Hon fick bli stallkanin hos en av Katarina Cveks arbetskamrater. Och sedan 80-talet har det hänt mycket i synen på försöksdjur.

– Metoder som användes då är förbjudna i dag och djurens boendemiljö måste vara stimulerande enligt lag.

Lagstiftningen styr

Utplaceringar är enligt Katarina Cvek numera ganska vanliga, och lagstiftningen styr till stor del hur de ska gå till. På SLU har man för tydlighetens skull ändå tagit fram en policy som bland annat innebär att den eller de som tar emot försöksdjur får skriva på ett dokument där de intygar att de har tidigare erfarenhet av just den djursort de tar emot, att de har de utrymmen som djuret eller djuren behöver och att de ska ”sköta och utfodra djuren enligt gällande lagar, föreskrifter och allmänna råd”.

– Policyn kom till på grund av att vi hade bockkillingar som många studenter ville ta hand om. Bockkillingar är väldigt gulliga när de är små, men när de blir större är de inte lika mysiga. De kan lukta illa och vill stångas. Det finns en risk för att de plötsligt börjar snurra runt i en massa hem när de som har tagit hand om dem tycker att getterna blir för jobbiga, och så kan vi inte ha det, säger Katarina Cvek.

SLU – och andra lärosäten som placerar ut försöksdjur – vill så långt som möjligt kunna säkerställa att försöksdjuren får bra hem.

– Detta är svårt, för vad händer om de djur vi placerar ut får det dåligt? Än så länge har det inte hänt oss, vad jag vet. Jag hoppas att det inte heller kommer att ske.

Genmodifierade djur kan inte utplaceras

Möss som används i djurförsök är ofta genmodifierade, vilket innebär att de inte kan placeras ut. Det får inte finnas någon som helst risk för att de kommer ut i det fria och förökar sig. Möss som kanske bär på smittsamma sjukdomar kan inte heller utplaceras.

– Det finns också djurförsök som innebär att djuren måste avlivas i samband med försöken.

SLU:s studenter tar ibland hand om råttor och kaniner.

Höns placeras också ut, ofta i större grupper. Djurförsöken i deras fall kan ha gått ut på att de har varit med i foderstudier där en grupp höns får en viss sorts mat medan andra får en annan.

Djurförsök med hundar innebär på SLU att de framför allt används i undervisningen. Blivande veterinärer lär sig att lyssna på hjärta och lungor, ta blodprov och göra andra saker som veterinärer måste kunna innan de gör det i tjänsten.

– Vi föder upp egna beagles, och de får mycket mänsklig kontakt och träning från första stund. Det är ju viktigt att hundarna gillar människor för annars går det inte att ha dem som undervisningsdjur. Valpar som vi inte har plats för kan placeras ut. Mottagarna får då betala ett antal tusen kronor.

Ibland hör de nya ägarna av sig och rapporterar om hur de tidigare försöksdjuren har det i sina nya liv. Häromdagen dök det till exempel upp en liten film på en kanin som hoppade runt och lekte i en specialbyggd bana och verkade väldigt nöjd.

– Sånt gör oss glada! Det är bara positivt när djuren kan få nya hem, understryker Katarina Cvek.