Hunden och människan delar sjukdomar

– Den variation som vi ser hos hundar och även hos katter kan ge ny information om sjukdomar. Vi kan leta efter anlagen för sjukdom hos de raser som är drabbade. Eftersom hundar och katter inom samma ras är mycket närbesläktade, är det lättare att hitta förändringar i arvsmassan, innan vi går vidare till studier av människan.

Enklare att studera genetisk förändring

Många gånger är flera gener involverade i en sjukdom. Det kan vara olika gener hos olika raser och miljön kan också påverka till viss grad. Komplexiteten är ändå mindre hos hundar och katter än hos människor. Jämfört med människa har dessa djur också mycket kortare generationstid. Det gör det enklare att följa genomslaget av en genetisk förändring eftersom det snabbt blir nya kullar. Jens Häggström menar dessutom att det finns ytterligare en fördel med att studera sällskapsdjur.

De super inte och röker inte som människor gör. Det innebär att vi inte behöver vara lika uppmärksamma på effekterna av sådana vanor som när vi studerar människan.

Viktigt med blodprov

Forskningen bygger alltså på kunskaper om hundar och katter med spontant uppkomna sjukdomar. Det som behövs är framför allt att få in blodprover, både från friska och sjuka djur.

– Det skulle aldrig fungera utan rasklubbarnas arbete och engagerade uppfödare som hjälper till att söka upp sjuka och friska hundar och katter för blodprovstagning. Den här forskningen är helt beroende av att djurägare intresserar sig och kommer med sina djur.

Forskarna jämför sedan gener hos djur som har en viss sjukdom med gener hos friska djur av samma ras. Med molekylärgenetiska verktyg blir det möjligt att hitta de gener som kan vara inblandade i sjukdom.

Kräver dispens

Hundarna som ingår i projekten är helt vanliga familjehundar, inte alls uppfödda i forskningssyfte. Men enligt den gällande lagstiftningen blir dessa djur försöksdjur när man använder deras blod i forskningen. Det är enligt Jens Häggström något som leder tankarna fel.

– Djurskyddslagen är skriven för att gälla laboratoriedjur, det vill säga djur som är menade att användas i laboratorieförsök. Det gör att terminologin blir helt absurd för privatägda hundar och katter. Laboratoriedjur ska rätteligen vara destinationsuppfödda, det vill säga uppfödda för forskningsändamål. De ska hanteras och förvaras i lokaler som är acceptabla ur djurskyddssynpunkt och det ska enligt lagen finnas en föreståndare som har ansvaret för dem. Denna lag är emellertid svår att uppfylla för privatägda husdjur.

Förutom godkännande från en djurförsöksetisk nämnd måste han och hans kollegor därför söka dispens från djurskyddslagen när de ska forska på familjedjur. Han tror att detta kommer att bli ännu vanligare i framtiden. Det är på senare år man har börjat förstå hur mycket värdefull information det går att få från sällskapsdjuren.