Arbetet i en djurförsöksetisk nämnd

Det händer att de djurförsöksetiska nämnderna kritiseras för att de godkänner nästan alla ansökningar som kommer in till dem. Men att så många ansökningar godkänns beror på att de är väl underbyggda, säger Katarina Cvek, ledamot i Uppsalas djurförsöksetiska nämnd. Lagen kräver att de ska vara det, tillägger hon.

Fram till det att en ansökan godkänns finns också ett arbete som osynligt för utomstående.

Extremt få ansökningar går igenom utan ytterligare frågor och kompletteringar, betonar Katarina Cvek. Tycker vi att en ansökan är svåröverskådlig och omöjlig att ta ställning till returnerar vi den och ber forskarna att återkomma.

Då har ansökan alltså inte avslagits, men den är inte heller godkänd. Först med de nödvändiga kompletteringarna kan den bli det.

Alltid samråd med de personer som jobbar med djuren

Det finns sex regionala djurförsöksetiska nämnder i Sverige. De har ansvar för var sin region och har delvis också lite olika uppgifter. I huvudsak arbetar nämnderna likadant, men en del rutiner kan variera. Katarina Cvek är noga med att hon beskriver hur arbetet går till i den nämnd som ligger i Uppsala.

En sak är i alla fall likadan överallt: Den eller de forskare som vill genomföra djurförsök måste först ha ett samråd med den person som är ansvarig för djurens välbefinnande och skötsel, försöksdjursveterinären och de försöksdjurstekniker som kommer att ta hand om djuren. Att ett samråd skett intygas i samband med ansökan.

Forskarna kan inte heller skicka sin ansökan till vilken djurförsöksetisk nämnd som helst. De måste befinna sig inom just ”sin” nämnds geografiska ansvarsområde.

Bredd av kompetenser granskar varje ansökan

Alla ansökningar som kommer in till en djurförsöksetisk nämnd fördelas på ett antal beredningsgrupper. I Uppsala finns tre sådana grupper. I dem, precis som i den djurförsöksetiska nämnden, sitter både forskare och lekmän, det vill säga personer som inte kommer från forskarvärlden. Bland lekmännen finns alltid personer från djurrättsorganisationer.

– Hela det här förfarandet handlar ju om djurens skydd, säger Katarina Cvek, själv ordförande i en av beredningsgrupperna. Nämnden måste noga få veta vad som ska göras med djuren. Annars vet man inte vad som ska läggas i lidandevågskålen.

Ny kostnad kan minska omfattningen på ansökningarna

Fram till 2013 var det gratis för forskarna att skicka sina ansökningar till djurförsöksnämnderna. Därefter infördes en avgift på 15 000 kronor per ansökan. Sedan förändringen infördes har det blivit färre ansökningar, men de är mycket större. De omfattar flera år. Det är också en av anledningarna till att de har blivit svåröverskådliga och oftare än tidigare skickas tillbaka till forskarna med kompletterande frågor.

– Ansökningar som handlar om tillstånd för fem år fram i tiden har inte varit ovanliga, säger Katarina Cvek. Men det är få som egentligen vet exakt hur deras forskning ser ut om fem år. Därför ”tar de i” och ansöker om många fler försöksdjur än vad som kommer att behövas, för att vara på den säkra sidan.

Hon berättar om ett fall där forskaren ansökte om att få göra försök med långt över tusen möss. I själva verket hade ett hundratal möss använts när tillståndet löpte ut.

Betalningsmodell kan begränsa ansökningarna

I januari 2024 infördes ett nytt betalningssystem som man hoppas ska leda till att ansökningarna återigen blir mindre omfattande.

– Vi hoppas verkligen att det här kommer att leda till att forskarna begränsar sina ansökningar, säger Katarina Cvek. De stora ansökningarna vi har sett under ett antal år har försvårat uppdraget för de djurförsöksetiska nämnderna.